20 maj

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

Johanna Gårdare, programchef SVT Barn

Publicerad 8 januari 2018 12:59 - Uppdaterad 4 april 2018 08:33

Berättar om utanförskap och integration med humorns hjälp

En dag för några år sen fick jag ett av de mejl som berört mig mest. Det var från en 10-årig flicka.

Hon undrade: “Min bästis säger att jag inte kan söka en roll i julkalendern för vi har aldrig sett några färgade barn där. Vet du som är chef om det är så?”

Jag vet inte om det som berörde mig mest var att hon inte var arg över insikten utan fogat sig. Eller om det faktum att bristen på mångfald i rutan hade begränsat ett barns drömmar.

Hur som helst. Ryggmärgsreflexen slog till. Att genast gå i försvar och vilja rada upp alla exempel som bevisar motsatsen. Vi har haft färgade barn i huvudroller i julkalendrar. Flera gånger till och med. Men det duger ju inte. Så länge det finns barn som upplever att “en sån som jag kan inte söka” - då har vi misslyckats.

Serien “Svansen i kläm” som vi visar nu på Barnkanalen berättar med humorns hjälp om utanförskap och integration i ett Sverige där främlingsfientligheten och rädslan för det okända blir allt starkare.

Eller enklare uttryckt: En helt vanlig kängurufamilj flyr de vilda, farliga djuren i Australien och flyttar till Sverige. Där möter, framför allt de två barnen, stora utmaningar med att passa in i den svenska skolan.

Familjen Macropod i Svansen i kläm. (Foto: Jonas Overton)

Jobbigt att sticka ut

Det är svårt att våga vara sig själv och inte skämmas för sitt ursprung. Det är jobbigt att sticka ut och vara känguru bland människor.

Analogin med en vanlig flyktingfamilj är såklart uppenbar.
I hallen står pappa Känguru, lite skakad över att just ha upptäckt att tonårssonen gjort en näs-piercing. Han stammar förskräckt ”Men du är ju häftig som du är redan! Du är ju speciell och unik!”. Sonen svarar ”Ja tror du inte att jag VET DET! Om en piercing kan få mig MINDRE unik, så ja tack!”

Om nosen normaliseras och blir lite mer näs-lik med en piercing, så ja tack.

Det är mänskligt att vilja tillhöra en grupp. Det är tryggt att känna igen sig själv i någon annan. Man vill inte vara den enda kängurun i klassen eller i arbetsgruppen.

Kulturella fenomen

Vi är många som både skrattat och fått skrattet i halsen åt Grotescogängets gestaltningar av kulturella fenomen under hösten.

”Ni som har barn – ÄR det så där?” frågar någon på facebook med anledning av den smärtsamma gestaltningen av ett föräldramöte där en svettig lärare förminskar sig till genomskinlighet inför ett föräldrakollektiv som intar de arketypiska skolföräldersrollerna.

Och vi som tillhör gruppen Visomharbarn svarar enhälligt och nöjt ”jaaaa! Precis så där är det”. Och så gottar vi oss i långa facebooktrådar, jämför exempel, känner igen oss och känner oss delaktiga. Vi tillhör och vi har blivit speglade och sedda.

Spegla hela Sverige

SVT:s övergripande målsättning är att spegla hela Sverige. Alla ska kunna hitta förebilder, skratta igenkännande och känna tillhörighet. Lätt att skriva. Svårt att göra.

Vad krävs för att fina mångfaldsstrategier ska få genomslag i verksamheten?

Personligen tror jag på liknelsen med att vända stora fartyg. Det är de små rattutslagen som till slut förändrar kursen. Det som gör skillnad är de små besluten som var och en fattar i sin vardag varje dag.

Att lägga den där extra tiden på att leta medverkanden utanför den vanliga komfortzonen, inte utgå från att bara de namnkunnigaste medverkanden kan dra en miljonpublik, att vända på könsroller i programutvecklingen, att ner på manusnivå byta repliker – vem får vara rolig, vem får prata mest, vem tillåts vara ful och grov?

Att i skapandet av karaktärer inte sätta glasögon på den nördiga karaktären utan den coola, medvetenhet om vilka familjekonstellationer vi visar upp och normaliserar på ett okommenterat sätt. Vi ska inte behöva ha egna serier som ”Regnbågsfamiljen” för att visa att en familj kan bestå av ett samkönat föräldrapar.

Många barn saknar förebilder

Många barn med funktionsnedsättningar saknar förebilder i det offentliga rummet.

Att förvandla funktionshinder till styrkor som exemplevis i Superlördag där en synskadade tjej deltog i ett program där hennes förmåga att läsa punktskrift blev en superkraft som hon kunde använda i tävlingen.

En mamma till ett annat synskadat barn hörde av sig efter programmet och tackade. Det faktum att ett barn deltagit i egenskap av något hon kunde och inte för att hon saknade en förmåga, stärkte hennes eget barn något oerhört.

Vi gjorde ett inslag om ADHD på Barnkanalens facebook i november för att öka förståelsen för de barn som lever med den diagnosen. Som en flicka i inslaget sa ”Man önskar att andra kunde förstå en”.

Inslaget blev en viral raket. Det delades 1500 gånger på bara några timmar och är nu uppe i över 3200 delningar.

Och för mig blir det tydligt. Det finns många kängurus därute som känner samma sak: jag önskar att någon kunde förstå mig.

Svansen i kläm hade premiär 5 januari på Barnkanalen.

JOHANNA GÅRDARE, PROGRAMCHEF SVT BARN

0 gillar detta