16 december

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Bo Sjökvist
Stafetten
Bo Sjökvist, Producent

Publicerad 29 november 2017 07:00 - Uppdaterad 29 november 2017 09:08

Det svåraste var det vi fick se

Emelie Hagbard skickade vidare Stafetten till Bo Sjökvist, producent för den prisade programserien "Mitt psyke och jag", där personer med psykisk ohälsa själva fick dokumentera sin vardag.

Emelies fråga lyder:”Vad är den största utmaningen med att lämna över kameran och därigenom en del av makten över berättandet till de medverkande?"

När vi började göra dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” var uppdraget att skildra hur det är att leva med olika typer av psykisk ohälsa. Vi valde att de medverkande skulle filma sig själva med mobiler för att på det sättet komma så nära det bara går.

Vi kunde snabbt konstatera att vi kom otroligt nära de medverkande. Kanske för nära?

Enorma mängder material

Problemet med metoden att de medverkande filmade sig själva, visade sig främst vara hur mycket eller hur lite de spelade in och vad de valde att spela in.

Några personer filmade hur mycket som helst medan andra inte filmade alls. De som inte filmade så mycket fick vi åka hem till och försöka se till att de vågade och orkade filma mer.  

Vissa spelade å andra sidan in precis allt. De enorma mängderna material gjorde det svårt att hinna se och bedöma materialet så fort som vi ville.

Det absolut svåraste

Det absolut svåraste var ändå hur vi skulle förhålla oss till vad vi fick se. Filmerna visade ibland bottenlös ångest på alla sätt och vis.

Men vi var förberedda. 

Vi visste att några av de medverkande i perioder skulle kunna vara så sjuka att de inte helt kunde ansvara för sina handlingar. Så vi hade i förväg satt upp flera regelverk. Till exempel hade vi hela tiden en dialog med människor i deras närhet - släktingar, vänner, läkare.

Hur påverkades de?

En fråga vi återkommande ställde oss var hur de medverkande påverkades av att de filmade sig själva. Att de hade en tydlig mottagare i oss? Triggade det dem att göra saker de inte skulle gjort annars?

Jag vet fortfarande inte om det var så eller inte. Men om man som filmteam filmar på vanligt sätt kan man, om något händer, bara sluta filma och hantera situationen på en gång om det krävs. Det gick inte här.

Tvingades avbryta

Vi hanterade vissa svåra situationer genom att pausa inspelningsperioden, några medverkande var vi tvungna att avbryta samarbetet med och någon beslutade vi klippa bort när programmet var i stort sett färdigt, eftersom hen mådde för dåligt för att vi skulle kunna sända det.  

Både vi och de medverkande var från början införstådda med att det skulle kunna bli så och vi tog besluten i samförstånd.

Med det sagt så är det en metod som jag rekommenderar.

Det är inget man sparar pengar på för att man ”slipper” fotografer - utan tvärtom är det en arbetsam metod som kräver mycket redaktionellt arbete och ett stort ansvarstagande.

Men om man vill skildra känsliga skeenden där det är svårt att vara med på ett traditionellt sätt, så är det oslagbart.

 

Jag vill fråga Johan Brånstad projektledare på Dokument inifrån hur det kommer sig att de spottar ur sig fantastiska program?  Är det för att de får så lång tid på sig? Skulle SVT tjäna på att ge mer resurser och längre tid åt ett mindre antal program?

Vi visste att några av dom medverkande i perioder skulle kunna vara så sjuka att de inte helt kunde ansvara för sina handlingar. 

18 gillar detta