20 oktober

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

In Memoriam

  • Bo Holmström In memoriam: Bo Holmström
    Kära Bosse, tack för all god journalistik och allt du lärt mig.Jag minns när jag ringde dig och bad dig sticka till Karolinska: Anna Lindh hade blivit knivskuren i armen och jag sa åt dig att inte komma hem utan första intervjun med henne. Du blev kvar hela natten och blev först att berätta att hon var död.

    Vi jobbade nära ihop under våra år på Tv4. Vi bråkade ständigt. Du gjorde sju jobb i en serie som jag tyckte bara höll för tre. Vi bråkade om vilka slutsatser som gick att dra, jag tyckte du drog på - du tyckte jag var för försiktig.

    Och jag blev arg som ett bi när du med post skickade hem skyddsvästen från Libanon, du visste ju "precis var man kunde köpa en ny" (trots att det var tio år sen du var där sist!!!) Och när jag ringde efter larm om skottlossning nära dig och var orolig sa du "hörru, det här är mitt 18:e krig. Punkt"

    Och så vi skrattade ihop. Som när du i ett inslag promenerade samma väg snabbare än Mikael Odenberg, då försvarsminister, som fått rubriker för att han alltid tog taxi.

    Och du lärde mig att alltid alltid läsa igenom manus och låta någon annan läsa före publicering. Kan låta självklart, men när en legendar bjuder på tips gör det skillnad.
    Och trots all din erfarenhet gjorde du aldrig något slentrianmässigt. Du brann.

    Vila i frid Bosse.
    Tack.


    Anne Lagercrantz
    (13 oktober 2017)
  • Michael Sterner In memoriam: Michael Sterner
    Bortgång kan komma överraskande eller smygande. Olika ser frånfällets vägar ut.Plötsligt finns inte längre Michael Sterner bland oss. Hans bortgång kom plötsligt, mitt i livet, under en resa till Turkiet.Nyss talade vi vänner med honom i telefon. Vissa av oss var ute och åt med honom för en kort tid sedan. Hörde hans bubblande skratt och fick lyssna till hans planer.Michael hade bara för några månader sedan slutat på SVT, där han arbetat i nästan 30 år.En del av oss låter vår yrkesroll fylla livet med mening. Michael  tillhörde inte en av dem. Han var en kunnig tekniker som hade lätt för att ta till sig av ny teknik. Michael arbetade många år i  Programkontrollen. Var på arbetet när många av oss övriga låg och sov. Han åtog sig de tuffaste hundpassen så vi andra slapp allt för ryckiga sovtider.Ensam drog han i många år igång morgonsändningarna, pålitlig och utan att göra väsen av sig. Ett urverk som bara gick och gick och som vi övriga vande oss vid. Ett lok som drog utan att synas.Men den levnadsglade Michael levde för fritiden. Många av oss väljer att leva livet så. Karriär passar inte alla. Mening i livet kan byggas på många olika vis. Och satsning på fritiden lämnar plats åt de mer karriärhungriga inom företaget.Få var de som Michael släppte in på livet. Hans trösklar av integritet var höga. Bakom dem fanns en livsälskande människa som tog för sig av livets goda. Vi fick genom honom se och uppleva en levnadskonstnär, men i det mindre formatet.Vi som blev insläppta uppskattade Michael som vän och förtrogen. Vi fick se och uppleva hans kvaliteter och oförblommerade  personlighet, som han oftast inte visade upp för andra.Många var de som enbart kände honom ytligt. Vi öppnar ju vår livsbok i olika grad. En del mycket, andra lite mindre. Endast ett fåtal fick läsa de många sidorna i Michaels bok. Och de som fick valde han ut med omsorg. In i det mest privata var det endast få som släpptes.Men de som blev insläppta belönades rikligt. Vänskapen blev ömsesidig och stark och alltid bekräftad. Michael hade svårt för ytligheter och stod själv stadig och trygg i den egna tillvaron, trots de motgångar han mötte i livets tärningskast.För de som helst lever för fritiden kan arbetslivet kännas långt. Så blev det för Michael de sista åren. Det tog emot och han gled ned i en mörk svacka. Han fick då möjlighet att sluta redan när han fyllt sextio.När han helt fick ägna sig åt fritiden levde han upp. De som mötte honom då slogs av hans stora livsglädje. Han upplevdes som  sprudlande och pånyttfödd. Det var mitt i ett glädjerus hans liv  plötsligt släcktes. På bara några få sekunder. Han fick endast några månader i full frihet. Men å andra sidan fick han då blomma ut.Vi nära arbetskamrater både gläds och sörjer över hans sista tid. Men den blev alldeles för kort. Likväl blev han för en tid fri som fågeln. Och han flög ivrigt och högt som lärkan och drillade på liknande vis.Saknaden är stor. Mycket stor. Men minnena av honom känns ännu så nära att man har svårt att ta till sig av sorgen. Man vill hålla fast vid hans sista tid av livsglädje. Inte låta den försvinna.Men som alltid vid mänsklig förlust har vi enbart minnena att luta oss emot. Där får han leva ännu en tid, tills den dag vi själva når den stranden. Vi surfar alla fram i nuets ögonblick, på en tidsvåg. En våg som en gång bryter mot en strand och ebbar ut.Tack från alla oss som fick förmånen att lära känna dig Michael Sterner. Och naturligtvis från övriga som kände dig mera flyktigt.Begravningen äger rum den 1/11 kl 13.45 i Hoppets kapell, Skogskyrkogården, Stockholm. (Annons i DN söndag 15/10)

    Joakim Schlegel
    (11 oktober 2017)
  • Annie Wegelius In memoriam: Annie Wegelius
    2007 sökte jag en ny programdirektör. SVT sågs som stelnat och lite gammalmodigt. TV4 hade gått om SVT som populäraste kanal, vilket politikerna hade varit snabba att notera. Det var fara på taket. Därtill hade SVT en usel relation till produktionsbolagen, som gick med sina bästa idéer till andra tv-kanaler.Jag ringde Annie, ganska spontant och utan att ha en riktigt klar bild av vad jag skulle kunna erbjuda henne. Vi kände inte varandra närmare. Hon jobbade då med att utveckla vad som skulle bli Kristallen,”Jag ska inte börja på SVT. Men låt oss tala om det så vi blir av med det”, var hennes första kommentar.Nå, hon ändrade sig. Tack och lov! Trots att hennes första möte med SVT-organisationen blev chockartad. Den nya programdirektören skulle intervjuas i morgonsoffan:”Här har jag pluggat public service i veckor, jag har massor av tankar. Och det enda de frågade efter var mina p-böter!”Annie var en så rolig människa att jobba med! Hon var infallsrik, klok, snabb, hon hade nära till analys och känslor. Hon gick till verket att modernisera SVT under mottot: vi noppar koftan. Det vill säga, själva SVT-tröjan var nog bra, men den behövde fräschas upp.Nya programledare anlitades, bland annat kom Kristian Luuk och Fredrik Skavlan in under denna tid. Nya programformat. Annie kom glädjestrålande hem från en TV-konferens och hade köpt Musikhjälpen: en glasbur på ett torg med programledare som skulle svälta medan de samlade in pengar…Annie var modig och lanserade ett antal program som inte var självklara i den gamla public service-kontexten. ("Ung och bortskämd - men herregud det måste väl vara public service att hjälpa föräldrar att få fason på sina tonåringar!”)Annie hade en sällsynt känsla för vad som låg i tiden, för vilka program som kändes nödvändiga just nu. Därtill hade hon en stark moralisk kompass: hon var mycket klar över vad som var rätt och riktigt. Och hon förde in flärd i SVT:s korridorer. Plötsligt var det kul med högklackade skor.Bröstcancern kom plötsligt. Vi trodde att hon hade klarat sig efter första operationen. I sitt sommarprogram 2016 berättade hon öppet det som vi så småningom hade tvingats förstå: hennes liv skulle få ett tydligt och inte så avlägset slut. Rekorderlig är ett fint ord som passar för Annie. Kloksmart. Och en lojal och ständig vän.

    Eva Hamilton
    (26 september 2017)
  • Lars Helander med Nobelpristagaren i litteratur 1996, Wislawa Szymborska. In memoriam: Lars Helander
    Lars Helander var en av SVT:s klassiska kulturproducenter. Ingen som tittade på kulturprogram under 70-, 80- och 90-talet kan ha missat hans namn.
    Lars var en av alla de som anställdes på televisionen i samband med TV2-starten år 1969. Då kom han hit med en fil.mag. i bl a litteraturhistoria. Dessutom hade han studerat amerikansk litteraturhistoria vid Princeton University. På den tiden var det självklart att televisionens kulturproducenter var akademiker.
    Men Lars var inte någon insnöad bokmal. Han älskade att leka och hitta på saker, helst ihop med kulturredaktionens duktiga fotografer och klippare. Den leken resulterade i en rad lustfyllda, kunniga och vackra tv-program.
    Lars Helander var programledare för kulturmagasinet Gyllene snittet, men oftast höll han sig diskret bakom kameran. Han utvecklade och producerade flera framgångsrika programserier, som Berättelser ur bakfickan (1985-86) och Sju pojkar (1991), där bl a Torgny Lindgren berättade om sin uppväxt. I allt Lars producerade stod berättelsen i centrum.
    Många tv-tittare minns säkert hans porträtt av Nobelpristagarna i litteratur. Under tre decennier intervjuade han över tjugo litteraturpristagare. De flesta svarade uppriktigt på Lars återkommande fråga: ”Vilken var ditt livs viktigaste kyss?”. Den första Nobelpristagaren han porträtterade var Heinrich Böll 1972, och den sista var Gao Xingjian år 2000, året innan han gick i pension.
    Lars älskade att resa, och det gjorde han mycket sen han blev pensionär. Ofta gav han sig ut i Europa med ryggsäck, och hamnade på platser som ingen av oss stugsittare ens hört talas om.
    Av resorna blev det ännu fler berättelser, som han gärna delade med sig av, t ex på Facebook.
    Mig bjöd han på lunch en gång om året för att få höra om allt som hänt på Kulturavdelningen och SVT sen sist. Han var alltid nyfiken och engagerad.
    Mitt sista mejl från Lars är daterat den 21 juni. Då hade vi misslyckats med att hitta ett lunchdatum före semestern, och enades om träffas i augusti istället – men när augusti kom var Lars borta. Den 29 juli, efter att han simmat, cyklat och läst som vanligt, stannade hans hjärta. Vi är många som saknar honom.
    Det sista mejlet jag fick, avslutar Lars Helander med raden ”Bis härnext, stora gokramen!”
    Stora gokramen till dig också, Lars - från oss alla på kulturavdelningen.

    Marie Nyreröd
    (21 augusti 2017)
  • Conny Ström In memoriam: Conny Ström
    Conny Ström gick bort i helgen efter en kort tids sjukdom.Conny har jobbat på SVT:s Ateljé i Stockholm sedan han slutade skolan 1969, han har varit snickeriet trogen under alla år.Många programprojekt har passerat sedan dess och ett stort antal av dess scenografier har han varit delaktig i, både som snickare och som det hette förr ”förman”.Vänlig och plikttrogenConny var en otroligt vänlig och plikttrogen person.Under mina fyra år som chef har han inte haft en enda sjukdag och det var många år innan dess som han var hemma pga sjukdom.Han var inte en person som tog mycket plats men när han tog till orda var det ofta kloka tankar, en eftertänksam person.MusikenEtt stort intresse i hans liv var musicerande, han spelade bland annat gitarr och sjöng i kör.Ett fint ögonblick för Conny de sista dagarna var att kören besökte och sjöng för honom på sjukhuset. Vi tänker förstås främst på hans närmsta familj men också alla som haft en lång arbetsrelation tillsammans med honom.Conny blev 65 år.

    Per Andersson
    (24 april 2017)
  • John Chrispinsson In memoriam: John Chrispinsson
    På redaktionen brinner ett ljus, en bukett gula vårtulpaner står bredvid ett foto av en avslappnad John Chrispinsson.Han lutar sig mot räcket längs korridoren där han gick så många gånger, på väg in till nyhetshavet och Gomorrongängets arbetsplatser.
    Han blickar lite avvaktande in i kameran, den där klara, kloka blicken som både vi, hans arbetskamrater och vänner, och också tittarna, lärde sig känna igen och tycka så mycket om.
    Det ligger en bok bredvid fotot, ljuset och blommorna. En minnesbok där kolleger skrivit ned hälsningar, anekdoter, roliga yrkesminnen, ledsna farväl.
    Och alla har de ett gemensamt - de uppskattande formuleringarna om dig som person; Ord som varm , klok, underfundig humor, snabb i repliken, förmågan att lyfta stämningen, generös.
    Och John , Du var verkligen allt det där.
    Generös, rolig, kvick i tanken som bara den.
    Entusiasm och påhittighet Jag går igenom gamla bilder från tiden på Journalisthögskolan, svartvita 40 år (!) gamla foton från lektioner, fester, utflykter i Slottsskogen, vi "leker" tv- och radiosändningar.
    De flesta i klassen hade pluggat någonstans, jobbat, rest runt i världen innan de kom på att det var Journalist de ville bli. Men du var yngst, kom i princip direkt från skolan. Och susade sedan ut i yrkeslivet med din entusiasm och påhittighet.
    Radio Stockholm, Du bildade tv-skola med "Svepet", tog på fracken i nobelsändningar, körde Gomorron Sverige i tv och olika radioprogram som Historiska klubben.
    Och Yrkeslivet och Livet igenom fortsatte du att behandla alla och allt med samma med samma ljusa inställning; Livet är underbart.
    Samtalade med "alla" De svartvita bilderna från Göteborgstiden är både tidsdokument och vemodiga minnen, liksom några av dina SMS, karakteristiskt kortfattade, ordet Du alltid stavat med stort D.
    Som det du sände när jag gnällde över att att inte hinna till vår kaffestund under Almedalsveckan i somras. "Du är ju på Island ! Kul!!!!!!! Roligare än Visby"
    Men Du var i Almedalen som vanligt. Och med samma entusiasm och stora respekt lotsade du föredragshållare och åhörarna i seminarierna där, liksom tv-tittarna och radiolyssnarna under ett 40 årigt yrkesliv.
    Du kunde intervjua och samtala med "alla"- vare sig det handlade om en ilsken Ingmar Bergman, en nyvald riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, en nobelpristagare eller gäst vid något kungligt evenemang.
    Du skrev dina böcker, gjorde det vi alla vill men säger... ska bara... först.
    Begåvad och saklig Allmänbildad, begåvad, saklig, påläst, engagerad, en förmåga att hantera de mest skilda ämnen vare sig det handlade om samtidspolitiska eller historiska skeenden, intervjuer på studs i Gomorron-soffan eller långa valvakor, Nobelsändningar, nöjesprogram som Svepet och Melodifestivalen.
    Det var du det, John.Nu har du alltför tidigt ryckts bort från dem som gillade dig som programledare, som kollega, som vän, som älskad pappa och make.
    Det enda dumma Du någonstans gjort, så skriver en av dina arbetskamrater i minnesboken här på redaktionen, var att lämna oss alldeles för tidigt.
    Så sant.
    Men John, vi kommer att höra din lugna, vårdade stämma berätta och lära oss saker, förklara sammanhang, småskrattande kommentera händelser länge än- även om din röst nu tystnat.
     Tack John


    Vännen, kollegan Ann-Britt Ryd Pettersson
    (7 april 2017)
  • Jan Hemmel In memoriam: Jan Hemmel
    Jan Hemmel var mannen som älskade tv.
    Han var den totala tv-medarbetaren: de tidiga kabareterna, en lång serie tv-teaterföreställningar, reporter med oefterhärmlig stil. Minns hans klassiska kortreportage om buggningsförbud på Törringelunds dansbana, sänt i Rekordmagazinets förbudsprogram. (Snälla SVT Play, lägg ut det nu!)
    Hemmel var aldrig lojal med tv-fabrikens krav på långa planeringstider och stora tv-team. Kontrollrummet med den omfattande tekniken hanterade han lätt som en penna.Han gav sig tidigt ut på cykel och trampade genom Danmark och Frankrike med ena handen på styret och i den andra en liten smalfilmskamera. Han rapporterade med sin personliga uttrycksfulla röst om vad han såg.
    Bildkonst Bildkonst var ett av hans stora intressen och Jan var en viktig medarbetare då vi drog igång konstprogrammet Bildjournalen.
    Jag ser hur han närmar sig en svårfångad skulptur av Anish Kapoor. Han låter tittaren smyglyssna på den muttrande dialogen med fotografen då ljuset sätts för att få fram djupdimensionen i verket, konstaterar att han måste täcka fotstegens släp med lämplig musik och lämnar sedan över till Ingela Lind för analys. (Lägg ut det också!)Generös mentor
    Tänk han var med 1962 redan, och var alltså sedan länge igång då de stora producentkullarna vällde in genom SVT:s grindar kring 1970.
    Tillsammans gjorde vi en serie som vi kallade Sidospåret. Vi bejakade varandras infall fullt ut och att arbeta ihop med Jan var en fest.
    Det var bara att tacka för att vi hade denna generösa mentor på SVT Syd med gränslöshet, flit och arbetsglädje som ledord.Ny utställning
    Bara någon dag innan Jan gick bort ringde han mig från sjukhuset där han låg. Han berättade att han höll på med en ny utställning för Trelleborgs konstmuseum.
    Morgonen efteråt fanns han inte mer.
    Så tomt det blev.

    Christoffer Barnekow
    (28 mars 2017)
  • Annika Holmberg In memoriam: Annika Holmberg-McLachlan
    Annika damp ner på dramaavdelningen i Göteborg 1989, färgstark, full av energi, generös och med en rikedom av minnen att värma våra hjärtan med. Nu har hon lämnat oss efter en tids sjukdom. Annika blev 69 år.
    Annika ledde projekt som Familjen, De drabbade, Läckberg, Fallet, Svaleskär och avslutade med Hinsehäxan, vilken hon var väldigt glad och stolt över.
    Filmbranschen Innan hon kom tillbaka till Sverige hade hon och hennes Jim bott många år i Toronto där Annika jobbade med casting inom filmbranschen. Hon hade med sig en stor kunskap om film och hon älskade casting.Annika var inte bara bra på att hitta talanger till olika roller, hon gav också många mindre erfarna men begåvade unga människor en chans att få arbete i de projekt hon ansvarade för och jag vet att de är väldigt tacksamma för detta.Bruce och flamenco
    Lika mycket som Annika hyste stor kärlek till Bruce Springsteen och flamenco, många minns henne komma stampande och klappande i korridorerna, lika mycket hatade hon Excel och möten. Hon ville ha papper och penna att arbeta med.Budgeten hade hon i huvudet och pennan ofta instucken i den rufsiga men karakteristiska håruppsättningen. Hon hade också ett stort engagemang för samhällsfrågor och ett passionerat intresse för idrott.Vår "drulleklubb" Annika och jag jobbade ihop på många produktioner, hon som projektledare och jag som produktionsledare.Vi hade vår egen lilla ”drulleklubb”, vi letade ständigt efter nycklar, mobiler, glasögon, vi snubblade, ramlade och spillde. Vi rispade bilar, körde iväg med bilar utan att dra ur kupévärmare och många andra tokiga saker.Annika hade åsikter om allt, det tillsammans med rastlöshet och otålighet gjorde henne till en dålig lyssnare många gånger. Det ledde i sin tur till att mitt tålamod sattes på prov och till många av våra dispyter. När hon ångrat sig fick jag ofta en bok efter några dagar och detta tog jag som ett förlåt. Det blev några böcker genom åren.Men där fanns ju också denna öppenhet, generositet och inte minst en underbar humor som vi kunde mötas och förenas i. Så många skratt jag minns och också de gånger som jag hade det jobbigt på jobbet och hon fanns där och stöttade mig.Zitas soffa
    Mitt i sorgen är jag nu tacksam över att du fick somna in på din älskade Zitas soffa i ditt älskade lilla hus. Jag ser hur du kommer gående utan din käpp i din senaste inköpta dyra kappa och nya skor.Zita kommer viftande på svansen och är glad för att du kom så snart efter henne. Jim står och väntar, han är också så glad och undrar om du har med böckerna som han beställde innan han dog och vad han får för något gott att äta.
    Till musiken av Bruce sitter ni nu tillsammans vid det lilla köksbordet, Zita ligger på golvet. Ni äter en av Jims älsklingsrätter och har öppnat en flaska champagne och till efterrätt den där goda ananaspajen.
    Kram Lis


    Lis Svensson Brandberg
    (8 mars 2017)
  • Jane Brick In memoriam: Jane Brick
    Den tidigare SVT-medarbetaren Jane Brick har avlidit, 74 år gammal. 

    Jane Bricks långa yrkesliv som nyhetsreporter inom public service började på Sveriges Radio 1969 och fortsatte med dåvarande centralredaktionen och Tv-nytt.

    Det var framförallt på Rapport som Jane var verksam. Hon blev känd för publiken som programledare i Rapports 19.30-sändning. Hon var reporter inom många olika områden. Under en period var hon en uppskattad kulturreporter och hon var även verksam med politikbevakning av riksdagsval.
    Under sina sista år arbetade hon på utrikesredaktionen och blev bland annat utsänd att bevaka Berlinmurens fall i november 1989.Jane var känd för många kolleger som en person med stor integritet och för sin noggrannhet med faktauppgifter och språkregler.Svenska ord

    I en krönika i tidningen Journalisten påpekade Jane vikten av att använda svenska ord i stället för inlånade utländska, en diskussion som ofta förs på våra redaktioner.

    "Varför säger vi kontäjnrar när vi menar behållare? Varför säger någon någonsin tischört om T-tröjor?"

    Jane undrade vidare i den tänkvärda krönikan varför många slänger in engelska uttryck i sitt svenska språk och låter som före detta koloniserade indier.
    Janes budskap

    I slutklämmen av artikeln anar man en viss uppgivenhet att någonsin nå fram med sitt engagerade budskap. Jane skrev:

    "Ja,ja. Jag borde ju hålla truten som har ett namn som stavas Jane, men uttalas Jejn, eftersom jag får utslag om någon i stället säger Jen. Fastän det var kanske där tröttheten började. Försvenskad engelska är fult."

    Det kanske kan vara Janes budskap till nya generationer av journalister att tänka på.


    Ingrid Thörnqvist
    (15 september 2016)
  • In memoriam:
    Kerstin Pettersson

    Kerstin Pettersson, mångårig medarbetare på Aktuellt har gått bort. Läs kollegorna Ann-Britt Ryd Petterssons och Kerstin Holms minnesord över arbetskamraten och vännen.
    Minnesord av Ann-Britt Ryd Pettersson: Av en märklig tillfällighet sitter vi - några kollegor - och diskuterar turerna kring mordet på statsminister Olof Palme när Kerstins bror ringer och berättar att hon gått bort. Nu har det gått några dagar sedan det där telefonsamtalet och tankarna på Kerstin och den hon var och stod för har böljat fram och tillbaka. Ord som klok, kunnig, insatt, eftertänksam, skarp och briljant far förbi när jag tänker på de många inslag vi ägnade timmar åt att skapa i Aktuellts redigeringsrum.Just mordet på Olof Palme var och är, en av vår tids stora händelser och Kerstin bidrog genom sitt skickliga arbete till att ge Aktuellts tittare kunskap och analys - då och faktiskt också idag. Hon är den viktigaste anledningen till att vi fortfarande har tillgång till ett rikt filmmaterial kring mordet och dess följder.Sista gången vi sågs diskuterade vi tänkbara nya berättarvinklar  när det gäller såväl mordet som andra pågående händelser i världen. Hon var också ett vandrande arkiv när det gällde stort
    och smått, men kanske var våra samtal kring utrikeshändelser det jag minns med störst glädje.
    När hon och jag, tillsammans med fotografen Pelle Wickman, gjorde en tv-dokumentär om Carl Bildts arbete i Bosnien och Kosovo var det Kerstin som alltid hade ett perfekt minne för olika händelser, möten, samtal och de bästa bilderna, som vi gallrade fram för att använda. Hon var också den dramaturgiskt bästa när det gällde att skapa berättelsen.Men framförallt är det vännen Kerstins röst kring det vardagliga jag hör när filmen med minnen av ett långt yrkesliv tillsammans rullar vidare inne i mitt huvud. Diskussion om vilka fröer hon köpt hem till sitt växthus där i Sollentuna, pionerna som stod i begrepp att slå ut, katternas senaste påhitt, vilka hästar som var intressanta  i den kommande V75 omgången, hur det skulle gå för älskade Hammarby ... hennes underfundiga leende och rösten stannar kvar. Tack Kerstin.Minnesord av Kerstin Holm: Jag har dragit mig tillbaka till ett redigeringsrum för att minnas timmar och år av hårt och glädjefullt nyhetsarbete tillsammans med en kär vän.När jag kom till Aktuellt hösten 1984 möttes jag av en sträng och krävande redigerare-Kerstin Pettersson. Och det var inte utan bävan jag klev in i hennes redigeringsrum. Men när jag väl fått godkänt blev vi vänner för livet. Vi blev "Team Kerstin och Kerstin".Arbetstempot var högt och skrattet nära när vi tog oss an stora som små nyheter. Aids, flyktingar, Palmemordet, styckmordet, hjärtinfarkter och donationskort. Och när dödsbeskedet om jazz-sångerskan Ella Fitzgerald kom i juni 1996, straxt innan
    18-sändningen klarade Kerstin att på en kvart sätta ihop en runa. Efteråt sa hon: "Nu blev jag fem år äldre". Det var en återkommande replik när vi ofta jobbade ända in i sändning.
    Julen 1987 var jag höggravid och tempot lika högt som vanligt. Medan Kerstin sätter sista klippet ropar jag: "Jag springer före och banar vägen till kontrollrummet". Efter kommer Kerstin med kasetten i högsta hugg.Vi hann! Och jag hör än i dag ljudet av kasetten som försvinner in i bandmaskinen och inslaget går ut i sändning... Två veckor senare föddes Oskar, och Kerstin berättade hur hon firade med en cigarr.Kerstin lärde mig vikten av tempo i ett inslag, Max 15 sekunder speak -sen måste nåt hända! Hon var lika mycket journalist som redigerare - allmänbildad med underfundig humor. Hon såg människor, hon var en sann iakttagare.När vi under 2000 flyttade ihop med Rapport bestämde vi oss för att förgylla tillvaron genom att varje måndagsmorgon sätta blommor på varandras skrivbord. Många buketter blev det, till glädje både för oss och förbipasserande.Kerstin brann verkligen för sitt jobb in i det sista. Hon finns kvar här i redigeringsrummet och vakar över mig så att inslaget blir sant och relevant, korrekt och snyggt.

    (1 juli 2016)