10 december

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

In Memoriam

  • In Memoriam: Eva Unosson
    På kvällen den 16 november nåddes vi av beskedet att vår vän och kollega Eva Unosson, har lämnat oss efter en tid av sjukdom, vid en ålder av 59 år. Sorgen och saknaden är stor, inte bara efter en duktig journalist, utan även en fin medmänniska med stort hjärta för andra.
    Som journalist arbetade Eva på Smålandsbygdens tidning och Jönköpings-Posten innan hon 2002 fick jobb på SVT och den lokala redaktionen i Jönköping. Under åren har det blivit flera inhopp även för riksnyheterna i Stockholm. Eva engagerade sig även i fackligt arbete under många år.Eva drevs av en nyfikenhet och en vilja att lyfta fram orättvisor. Hon hade alltid många idéer på gång, kanske ibland väl många samtidigt när det bubblade över av uppslag. Vi minns med värme och leende hennes vana att ställa ifrån sig halvdruckna kaffekoppar lite varstans, eller förlägga telefonen, när något nytt spännande fångade intresset. Samtidigt kunde hon visa en enorm skärpa när det gällde att rapportera direkt från en komplicerad händelse. Då var det totalt fokus på nyheten.Eva besatt även en envishet som vi ofta såg prov på. Bara några veckor innan sjukdomen blev för svår frågade hon efter ett av de fall hon hade bevakat, och undrade om vi hade koll på vad som hade hänt det senaste.Men Eva var så mycket mer än bara en reporter i mängden. För henne var kollegerna en extra familj. Och kärleken var besvarad, det visar inte minst de många ord av uppskattning som uttryckts. Vid mitt sista besök hos Eva, några dagar före hennes bortgång, var det arbetet och hur vi hade det på jobbet hon ville höra om. Mycket hellre än att prata alltför mycket om hur hon själv mådde.Vi saknar verkligen Eva i vårt gäng, hennes skratt, hennes värme och uppmuntran, och våra varma tankar går till familjen - sambon Peder och systern Lena.Daniel Rundqvist, redaktionschef på SVT Jönköping

    (23 november 2018)
  • Lars Pettersson In memoriam: Lars Pettersson
    Lars Pettersson hette han, ett vanligt namn på en av de ovanligaste människor jag träffat under mina år på Sveriges Television. Han var redigerare på Fokus dit jag kom i början av 70-talet, och ingen kunde ladda ett klippbord så snabbt som han. Och bara han hade vita handskar på händerna för att filmen inte skulle repas.
    Och ingen hade så många idéer som han och ingen gick så snabbt i korridorerna som han, och ingenting var omöjligt och snabbt skulle det gå. Och överallt hade han varit och allt hade han gjort, både hoppat fallskärm och dykt i de djupaste av hav. Och han kunde sitta och klippa hela dygn i sträck, för mat och sömn var bara onödiga avbrott i det arbete han älskade.Och hans blick var den klurigaste jag sett och mustaschen såg ut som om han svalt en ekorre och alla kallade honom för Plutten för han var rätt kort, men eftersom jag rätt snart förstod hans storhet blev han bara Lasse för mig.Det var när vi skulle klippa en film om skvaller och förtal och om hur en hel bygd kunde förgiftas av rykten, och jag hade gjort en intervju med Olle Möller, dömd för två mord, men oskyldig som han själv sa. Och när vi satt där på trappen utanför Möllers hus och han berättade om grannars dolska blickar kom en katt förbi, blängde på Möller och fräste, och Benke Nilsson, fotografen, lyckades ta en bild på katten.Sen i klipprummet behövde vi en inklippsbild för intervjun, och Nilsson, en av de tuffaste i branschen som man inte muckade med i onödan – en gång hade han hängt ut ur ett flygplan i en arm medan han höll kameran i den andra för att få snygga bilder – han röt till: ”ta katten!”Plutten stannade klippbordet. Vände sig om och spände blicken i Nilsson.– Du, Nilsson, sa han. 99 klippare av hundra hade tagit den där jävla katten. Men jag är inte nån av dom.Nilsson gick ut med ett brak och kom aldrig in i Lasses klipprum igen. Och istället för katten blev det en närbild på Möllers händer.Några år senare gjorde vi ett antal satirprogram tillsammans och det var tack vare Lasse som den gamle moderatledaren Gösta Bohman blev socialist och satt och vevade Internationalen på en speldosa och nynnade med utan att komma på vilken melodi det var. Och det var Lasses idé att låta gorillan på Kolmården slita moderaternas valplansch i stycken vid riksdagsvalet 1979. För att sedan lägga på Glenn Millers Chattanoga Choo Choo i klipprummet.Därefter startade Lasse tidningar i Huddinge och blev utrikeskorre i Sydamerika men det är en helt annan historia och nu är han alltså död. Och begravningen avslutades med Vera Lynns We´ll meet again, och om det är någon jag tror kan fixa det så är det Lasse Pettersson.Tom Alandh

    (30 oktober 2018)
  • In memoriam: Curt Adamsson
    Det fanns en tid på SVT när ett filmteam bestod av fotograf, ljudtekniker, elektriker, och så en reporter som åkte landet runt och berättade om hur det såg ut i verkligheten. Alla hade sin uppgift, alla behövdes, och det var arbetsglädjen och engagemanget som styrde våra liv.

    (21 augusti 2018)
  • Lennart Jelbe In memoriam: Lennart Jelbe
    Lennart Jelbe, en av tv-världens främsta sportproducenter, har gått bort.

    Han älskade bilden och utvecklade idrottsändningar i tv på ett sätt som gav tittaren en helt ny dimension. Han tog oss närmare den idrottsliga upplevelsen och ville alltid att vi tittare skulle sitta på första parkett. Lennart Jelbe blev genom detta en pionjär inom både svensk och internationell sport-tv. Han älskade Vasaloppet mest av allt och byggde det under 30 år till en fascinerande upplevelse. För att sända direkt var hans signum. Då trivdes han och var som allra bäst.Tolv OS och sju VM i fotboll blev det också under årens lopp liksom mängder av vintersport, golf, F1, friidrott och hockey för att nämna några sporter. 1969 producerade han hockey-VM i Sverige med en sådan framgång att ett kanadensiskt tv-bolag ville värva honom men den gången blev han SVT trogen.

    (27 april 2018)
  • Jan-Eric Bergstrandh In memoriam: Jan-Eric Bergstrandh
    Ljuddesignern Jan-Eric Bergstrandh, Åkersberga, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Han efterlämnar maka och två barn. Jan-Eric blev 81 år.
    Jan-Eric föddes i Helsingborg och utbildade sig till ingenjör. Han var också trumslagare och reste i folkparkerna under 1950-talet. En amerikansk film om tv fick honom att intressera sig för ljudteknik och när dåvarande Radiotjänst sökte folk 1958 fick han anställning. Där arbetade han med legendarer som Kjell Stensson och Hasse och Tage i Mosebacke Monarki.
    1967 rekryterades han vidare till Sveriges Television (SVT) och fortsatte där sin karriär som A-ljudtekniker fram till sin pensionering. Första sändningen var ett samarbete mellan SVT och brittiska BBC som spelades in på Berns. Då träffade han också sin idol, den franske sångaren Gilbert Becaud och lärde honom sjunga några ord på svenska: ”Glöm ej bort det finns trosor överallt”.
    Janne arbetade med en lång rad artister genom åren. Han var oerhört uppskattad av både artister och musiker för sin ljuddesign. Det var de stora, ofta direktsända och krävande underhållnings- och musikprogrammen han arbetade mest med.Melodifestivalen 1969 då Tommy Körberg vann med ”Judy min vän” var Jannes första – men det kom att bli många fler. När SVT i Göteborg skulle arrangera sin första Melodifestival 1975 rekryterade man Jan-Eric som A-ljud.
    Efter att ABBA vunnit i Brighton 1974 med Waterloo, fick Jan-Eric det ärofyllda uppdraget att ansvara för ljudet till Sveriges första Eurovision Song Contest 1975, denna jättestora musiktävling, då med 900 miljoner tittare runt om i Europa. Efter genrepet i Brighton var ABBA inte nöjda med BBC:s ljud och krävde att Janne skulle framföra deras önskemål, annars skulle de inte ställa upp. Som tur var – för både ABBA och BBC – löste sig ljudproblemen och resten är musikhistoria.
    Det var inte alltid lätt att vara alla till lags när det gällde ljud, men Janne löste alla problem med omvittnat gott humör, med en ängels tålamod och en musikers vältränade öra.
    Efter sin pensionering från SVT fortsatte han med diverse ljudarbete bl.a. för Åkersberga-revyn och ett par somrar med populära Wiraspelen.
    När SR firade Dagens Ekos 80-årsjubileum var Janne hedersgäst, eftersom han hade skapat Ekots jingel - den mest spelade jingeln i radio. Den kommer nu alltid att kännas som en hälsning till oss från en kär och uppskattad SVT-kollega.För vänner och SVT-kollegorGunilla FriisMarianne Lindberg-Södergren

    (11 april 2018)
  • In memoriam: Frank Hirschfeldt
    Frank föddes som svensk medborgare i Berlin våren 1924.En kamrat beskriver honom som en allvarlig pojke i kortbyxor och manchesterkavaj som från första början helst gick sin egen väg. Under senare skolår såg mamma Elsa och pappa Abraham till att Frank hamnade i Stockholm, inackorderad hos fru Wallin på Wallingatan.
    Det blev så småningom högskolestudier och sedan, via förlagsvärlden hamnade Frank på det nystartade och då samhällskritiska TV2. Frank engagerade sig för människor som hamnat snett, för dem som inte hade en röst, han lät sig inte imponeras av en yta utan såg människor som de var.
    År 1965 startade Frank föreningen RFHL, till stöd för drogmissbrukare. Han engagerade sig också för kriminellas rätt i samhället. Frank var alltså en stridbar person men samtidigt också en minst lika snäll människa.

    För oss som jobbat nära honom är hans avgörande insatser för SVT:s Dokument Utifrån det vi minns bäst. Franks näsa för att gå in i de bästa internationella dokumentärerna som samproducent är omvittnad. Han gav undertecknade möjligheter att realisera riskprojekt som ingen annan trodde på. I flera fall blev dessa satsningar prisbelönta dokumentärer som Frank sedan sålde på en internationell marknad. Frank var en modig mentor utan behov av strålkastarljus – hans belöning tycktes bestå i att han vågat och vi tillsammans vunnit.

    Frank var en Public Service-person i den bästa betydelsen. Han förstod att i lagstiftarnas krav på opartiskhet och saklighet, så var det sakligheten som var det viktigaste. Frank nöjde sig inte med att lösa utgivarproblem genom att enbart släppa fram olika åsikter i debatten, utan sökte alltid efter sanningen.

    Han hämtade mycket av sin trygghet och styrka i sin innersta krets, hos sin familj. Här växte av allt att döma hans imponerande integritet, hans varma, spjuveraktiga humor och totala brist på manér som gjorde honom till en kollega och vän man såg upp till.

    Frank saknas oss men gladde oss ändå så länge. Först vid 78 års ålder drog han sig tillbaka från tv-livet, till sin krets av familj och vänner, ofta till sina oaser i Båstad och Vätö.


    (19 mars 2018)

Vipåtv

SVT:s interna nyhetstidning sedan 1991.

Webbadress: vipatv.svt.se

Twitter: @svt_vipatv

Adress: Vipåtv, SVT, KH-BVP

105 10 Stockholm

Kontakt

Redaktör: Charlotta Lambertz

E-post: vipatv@svt.se

Ansvarig utgivare: Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör